mina fördomar slog mej på snoken

idag gick jag och hämtade mina nya brillor på tobakshandeln i våris. jag har hämtat paket där förut men idag hände något speciellt.


jag lämnade in avin, och en lite yngre kille än han som hjälpe mej lutar sej lite diskret över för att titta på skärmen. när han verkar se mitt namn säger han "carpelan... har du nån sådära... koppling till Bo Carpelan?"


insert haka till golvet here. ingen jag någonsin träffar, i princip, har en aning om vem Bo Carpelan är. och om de har det, så är det för att de är poesi och litteraturintresserade, i övre medelåldern, intellektuella akademiker. som matteläraren på komvux ungefär, som undrade om jag var släkt med "en av finlands humanister, författare och poet". den här killen var en max 25-årig invandrarkille. redan här började jag alltså skämmas för mina fördomar.


jag förklarade hur som helst hur det låg till och han började berätta om att han för jättemånga år sedan skrev om Bo Carpelan och hans verk i skolan.


"men.. det har kommit någon annan som också heter Carpelan här!"
"joo Cecilia, det är min mamma"
"aa. alltså så roligt vetdu, jag skrev om honom för jättemånga år sedan och så dyker ni upp här, nu!"


och det var, sannerligen, roligt. jag blev alldeles lycklig nästan. och så fullkomligt förstummad av själva händelsen i sej. jag klappa nästan till mej själv när jag gick därifrån.

Bo (eller Bobi som mormor kallar honom) är alltså min morfars bror. jag kan inte påstå att vi har haft någon nära relation överhuvudtaget men självfallet har vi setts över årens lopp.