you raaaise me uuup

nämen seriöst. jag vill tacka er, ni mina fina fantastiska vänner som ba får mej att känna mej alldeles varm i allt detta kalla. jag är inte så bra på att säga det men tro mej det gör skillnad. och miro micke mamma pappa conny. i love you.

hundvakt

jag önskar verkligen att jag kunde sluta känna mej så ledsen.

ooooooch grina

värdelöst.

jag hoppas att grey's aldrig aldrig aldrig tar slut

running up that hill

igår blev lite av en flopp från min sida. det visade sej att jag bara blev ledsen av att omge mej av folk jag inte känner (förutom bästa annika då). jag försökte ett tag och så men efter ett tag fick jag kasta in handduken och bege mej till där miro och micke var. det är helt sjukt vad bara närheten av familj kan göra med en. jag blev fullkomligt lugn av bara åsynen. 

när vi skulle åka hem gick jag och miro tillsammans en stund till ringvägen för att hiva varsin taxi. där råkade miro stoppa nån slags hobbybulle. vi hoppade först in tillsammans innan vi insåg att vi skulle till två helt olika platser. då föreslår hobby-chaffissen att jag kan åka med till hökis och sedan startar han inte taxametern förrän vi är vid gullmars igen. okej? okej. vi drar. på vägen börjar han snacka om att kvinnor i regel inte kan höger och vänster, för att miro inte riktigt var säker vid en korsning och nämner att hon har lite svårt med det där. (alla som känner familjen C vet att lokalsinnet helt enkelt har ramlat ur och är icke-existerande. även när det gäller att hitta hem till sej själv.) miro började givetvis driva med honom ganska direkt och det når sin spets när hon ska kliva ur

miro: men gud. hur är det nu då. vilken är höger.
han: det är den här som är höger. alltid höger.
miro: är det den jag äter med?
han: du kan alltid komma ihåg att det är den som du äter med som är höger.
miro: den jag äter med är höger. bra.

ja. herregud. nåt ännu skönare är att jag märker att när han startar taxametern vid gullmars så kostar det en krona i SEKUNDEN. jag tror att den till och med gick snabbare än så. när vi hade nått skäris var den uppe i 425 spänn och jag var så jävla sur och ba "du jag hoppar här." började knata med apförbannade steg, kramandes mobilen i fickan. jag går ju jävligt fort när jag är arg, men promenaden mellan skäris och våris klockan 2 på natten tog ändå typ 20 minuter. så jävla värdelöst. jag tänkte på alla svordomar jag skulle kräka ur mej idag på bloggen över den här skitmannen. nu är jag inte lika sugen.

nåt som var askul igår dock var ett spel på singstar som annika precis upptäckt tydligen. jag hade aldrig fram till igår ens spelat singstar (som f.ö. var störtskönt) men där fanns det gamla klassiska tennis-spelet. vintage-prylen där man ba rör två plankor upp och ner för att spela över bollen till andra sidan. enda skillnaden var att man var tvungen att high-pitcha rösten för att den skulle åka upp och tvärtom för att den skulle åka ner. herreguuud vad jag skrattade. föreställ er detta "iiiiiiiiiiiiiiiiiiiii" "mouuuuhhhh" "iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiioouuuuuhhhhhh" i en lite längre sekvens. rekommenderas varmt.

man kan lyssna på radion och göra andra saker samtidigt

helt sant. bra sagt, du gubbe på radion. om man säger såhär: moodet går upp och ner. igår grinade jag. idag mår jag ingenting. ska gå med på en halloween-fest ikväll och försöka bli lite glad. jag tänker inte klä ut mej. har köpt nån slags antik-hora-pryl man sätter på huvet, en sån där cabaré grej. kanske samma sak. dunno. enkelt uttryckt: ett band man sätter runt huvet med tranny-tillbehör. så! nu fattar alla. fjädrar och fejk-ädelstenar. mums.
käkade precis en ganska äcklig bulle. känns så onödigt. socker och fett och så var det inte ens njutbart. som när A käkade tre äckliga chocklad-praliner med pepparkakssmak i personalrummet. måste ju ha snask till kaffet liksom.



den här har jag med jämna mellanrum gått in och tittat på genom åren. påminnelse.

lipsill

jag bokade precis flygbiljett till italien. hur jag än försöker kan jag inte känna peppen. inte nu. såhär: jag känner mej ganska ledsen. personen jag fram till i onsdagskväll kände att jag hade allra närmast är inte det längre. ja, på grund av mej själv, men fortfarande. vill grina och prata och må bättre, men det går inte riktigt just nu. fixar liksom bara första biten. och det här med att sova själv.. och det här med att vara orsaken till att nån man har långt inne i hjärtat är ledsen. 

det här, suger.

dansa nu din jävul

jag började grina när jag insåg att man måste göra slut på FB också. då lättade jocke upp stämningen genom att föreslå att vi skulle göra det tillsammans, och fota det. så det gjorde vi. och skrattade. det var skönt.

jag distraherar mej.

kolla på dom här freaksen:

med den här skulle man ju allt vilja bulla upp med lite fredagsmys framför soffan.

 

ja, fejk-risken är hög. men det är ju aproligt om den är riktig och så är hennes två andra piercings helt asymmetriska.

gud. tänk att sova med den här. bli spetsad varannan gång han vänder sej om. ajje.

men vissa grejer är ju kul iallafall.

det är FÖR gulligt hur vakten börjar leka med.

rubriksättningen får lida.

det kan vara så att jag befinner mej i ett känslomässigt limbo. framtiden får visa vart landet ligger.

grinar lite mer.

ja, 12 minuter. men värt. så jävla värt.

csn. centrala skit-nämnden.

jag har fått beslut från csn om studiemedel nu. det ser väl bra ut men dom skulle ju kunna skriva så att man förstår. varför skriver dom till exempel först "du måste skicka in studieförsäkran inför andra och tredje utbetalningen också! skolan ska skriva under med!!" och sen ba "när får jag pengarna? jo, det brukar vara så att vi betalar ut hela summan inför varje terminsstart". JAHA. men andra och tredje utbetalningstillfället då? och varför skriver de något så retarderat som att jag ska gå till min bank och ba "hej hej! csn kommer att sätta in pengar på mitt konto här. bara satt ni vet!". ååååå jag förstår inte varför de måste göra det så svårt.

på fredag ska en del av jobbet ha halloween-party med kidsen. det fick mej att tänka på en besynnerlig händelse i mitt liv när jag var kanske 8-9 år gammal. jag gick alltså i lågstadiet. viktigt att säga är att jag faktiskt för det mesta var ett väldigt snällt barn. i alla fall i sociala sammanhang. jag minns att jag kände medlidande för alla stackare som blev retade eller mobbade och försökte ta avstånd, hur jag systematiskt försökte leka med tjejen som ingen ville leka med (fastän jag tyckte att det var skittråkigt att leka "hoppande kaniner" i soffan på fritids, ungen var wierd) och hur jag snällt och lydigt inte skrattade eller fnissade åt en enda kompis i klassen när de tvingades läsa högt inför alla andra och stakade sej. min moral var hög, så att säga. detta säger jag inte för att skryta. jag minns bara att det helt enkelt låg till så för mej. det kan jag känna att det fortfarande gör. det värsta jag vet är att se någon bli illa behandlad av någon annan, helst inför andra. jag började exempelvis nästan gråta idag på väg till jobbet när en gammal farbror försökte knäppa sin jacka, men inte kunde för att hans händer skakade så mycket. och jag vågade inte erbjuda min hjälp trots att det var min första tanke, för att hans händer såg ut som att de hade blivit angripna av mögel. då kände jag mej hemsk.

allafall. sidospår. halloween-festen fick mej att tänka på ett tillfälle när jag och min bästa kompis och granne, lekte hemma hos mej en lördag. vi var som sagt i 8-9 års åldern och helt plötsligt ringer det på dörren. utanför står en annan tjej i klassen, klädd i rosa pyjamas och med ett upprymt, glatt ansiktsuttryck.

hon: hej!
jag: (en smula förvånad) hej...?
hon: är det mycket folk här?
jag: eh... nej, linnea är här, men ingen annan.
hon: jaha, jag trodde att jag var först!
jag: vadå först?
hon: men... pyjamaspartyt...? det var väl idag?

hon hade dykt upp för mitt pyjamasparty nästa helg, där och då. alltså. det gör ont i min mage att säga det, men... vi skrattade så att vi kiknade. jag ropade på både linnea och min mamma och berättade genom flämtningarna att hon trodde att pyjamaspartyt var idag! och vi skrattade. och skrattade. jag och linnea alltså. min mamma tittade på oss som om vore vi djur. tjejen i vår klass börjar gråta och ringer hem till sin mamma. min mamma försöker trösta henne så länge. 

jag börjar nästan grina själv här känner jag, men prylen är att jag verkligen inte var ett elakt barn. jag var inte det. jag lovar. det var bara så... oundvikligt att inte skratta. i vuxen ålder gör man inte det för att man har en (förhoppningsvis) väl utvecklad känsla för empati och kan tänka sej in i situationen själv. (trots att man kanske inte så ofta går på pyjamaspartyn i vuxen ålder). men där och då, fanns bara vår klasskompis. utanför min dörr. på fel dag. ...i pyjamas.

åh herregud. kanske inte så konstigt att jag har en fobi för att göra bort mej eller bli dömd. universums paradoxala hämnd. väldigt utdragen och dimensionerad hämnd måste jag säga...

bilden är från filmen "Halloween 20 år senare" och jag hade på ricko mardrömmar om det här nyllet i typ 2 år.

lalilaliilaaa

åååå föräldramötet gick så-jävla-bra! apbra gick det. igårkväll hade jag sån ångest över hela grejen att jag knappt kunde sova. trodde jag skulle dö. (nästan) var nära att kräkas. idag ungefär 20 minuter innan mötet började kände jag bokstavligt talat hur golvet började gunga under mina fötter. kändes som att vara på en båt i fullfjädrad storm. helt sicko. men jag tog mej i kragen och snackade i ultrarapid genom de två första sidorna på presentationen. kändes som om jag hade myror i hela kroppen och hjärtat slog så hårt att jag trodde att bröstkorgen skulle spricka. denna skräck att tala inför folk har minst sagt kommit att bli en fobi. asjobbigt. framförallt när det faktiskt till största del går över när jag har varit igång ett tag. senare in på kvällen var jag kolugn. det är mera där i början, när stämningen inte är så uppsluppen än. när alla ba stirrar och håller käften och ALLT. FOKUS. ligger på mej. huäää.

men hur som helst. jag trippade iväg på små moln efteråt. alla är hur nöjda som helst, det var hög närvaro bland föräldrarna och de synpunkter som kom fram handlade om småsaker, samt att de ville ha tillbaka några smågrejer vi hade rutin på förut. så jävla skönt. jag kunde verkligen pusta ut. jag hade någon slags mardrömsbild om att man skulle stå där helt naken och ba "snälla säg vad det är för fel på oss" och dom ba pepprade på med massa ångest-laddade påhopp om det ena och det andra. jag fann ju aldrig detta särskilt sannolikt, men det var ändå det som gnagde när jag låg här med min ångest. jag kan ju så ofta fundera på om jag gör rätt eller fel. känns som att det vore den ultimata ångesten att få höra av föräldrarna att man är dålig. fy vad hemskt liksom. 

nu måste jag sova. jobbat sen kl. 7. 

grinar lite.

till det här. så fruktansvärt nedrigt. jag vill ba springa hemifrån och ge honom en fet kram. migrationsverket, ni borde skämmas.

bäääähh...

jaha. var inte idag dagen från dunder-rumpa-dagarna så vet jag inte vad den var. helvetisk iallafall. fotografering på morgonen vilket innebar en förmiddag där vi inte var ute alls. = hysteriska barn, trötta pedagoger. vilket i min mening betydde att jag bara blev fruktansvärt opedagogisk. vilket ju aldrig känns särskilt bra. dessutom har de största barnen, som jag har vid mitt bord, kommit in i världens jobbigaste jävla göra-mej-vansinning-på-bästa-roligaste-sätt-fas. de spottar på bordet, de låter som en armé av orangutanger trots att jag säger att vi inte skriker vid bordet, de far och flänger på stolarna och spiller ut all mjölk till följd, de plaskar med mackan i mjölken OCH SÅ VIDARE. herregud. jag blir vansinnig. och när jag blir vansinnig höjer jag oftast rösten (läs: höjer rösten, ordagrant, jag skriker inte) och ryter stopp eller att det räcker. och så får jag dåligt samvete. och som om detta inte vore illa nog försvann L vid halv tre för att ha ett föräldrasamtal. vilket beydde att jag och M blev själva med 12 ungar som bajsade, bajsade, kissade på sej under alla ytterkläder, bajsade, bajsade och bajsade lite till.

så, ja. det var lite kämpigt, kan man säga. 

igår lyssnade jag på en dokumentär på sr.se om Knutbydramat. sjukt underhållande. nästan lite isande otäckt i perioder. det var så mycket jag inte fattade när det där pågick. jag var ju liksom fullt upptagen med att raka av mej ögonbrynen. men iaf, rekommenderas:

scrolla ner lite på sidan, till "knutbydramat", andra dok. i listan.

no joke.

åh he-re-gud vilken jobbig dröm jag hade inatt. kanske det jobbigaste jag haft i mitt liv. jag drömde att vi i familjen hade fått reda på att mormor hade någonslags tortyrkammare hemma hos sej. där hon fångade in random folk och torterade till döds. de dog liksom en långsam, plågsam död. bara det att hon liksom inte riktigt förstod det själv. en kväll i drömmen insåg jag att herregud, vi kan ju inte alla bara veta om det här, vi måste ju förfan ringa polisen! jag hade precis fått höra av mamma att mormor sagt nåt i stil med "ja, det är nu en kvinna här som nog dör snart". (alltså, haja ångest-nivån i den här drömmen). så jag ringde 112. här började nästa mardröm.

jag försökte alltså berätta för larmcentralen om att min mormor torterar folk till döds. vet ni vad dom svarade? "mm. visst. är du inte helt rätt i huvet eller?" så jag grät och skrek och ba "MEN HON MÖRDAR FOLK OK, KVINNAN LEVER FORTFARANDE SKICKA DIT NÅN NUUU" dom ba "nänänä. lägg av nu."

så fruktansvärt att jag höll på att smälla av. sedan var vi plötsligt hos mormor i drömmen. och här inträffar det som gör den här drömmen till den jobbigaste i kvinnominne. jag hittar ett barnlik i garderoben. ETT. BARN. LIK. herreguuud vad jag freakade ur. skrek och skrek och skrek och skrek. ringde larmcentralen igen. där har mannen som svarar ett papper framför sej med allt jag tidigare ringt och sagt och ba "aa nä, med tanke på vad du tidigare sagt så funkar inte det här så bra." "MEN JAG HAR HITTAT ETT LIK FÖRFANIHELVETE" "äe, men du, nu får du lägga av. är det inte illa nog att du ringer och ljuger. sluta nu". då drar jag till med att jag tänker gå till alla stora nyhetstidningar i sverige och berätta om denna skandal. sedan slänger jag på luren och ungefär där vaknar jag. 

mm. jag har några teorier. dels: jag har oroat brallan av mej över att mormor faktiskt ska bli så förvirrad att hon börjar göra helt knäppa grejer. ok, inget i DEN HÄR storleksordningen, men typ, göra sej själv illa eller så. men drömmar tenderar ju att... överdriva. och det där med att larmcentralen ignorerade mej är helt enkelt ångestdrömmen om att jag måste slå 112 men strular till det varje gång, fast i annan skepnad. jag kan nu slå numret och komma fram, men väl framme skiter det sej iallafall. 

håhåjaja. ni kan ju haja att känslan satt kvar när jag vaknade. huuuue.

jävligt brudigt va.

ja. nu serrni. nu blir det brudblogga av. 

närå. har bara spejsat till det lite. har insett att jag är en jävla sucker för blommigt. vi får väl se hur länge jag orkar ha det såhär.

pengar, brudar, pengar igen

ett litet skämt sådär. men skämtåsido. jag låg här och tänkte på snygga brudar. eller snarare vilka kvinnor jag tycker är allra vackrast. och vilka snubbar jag isåfall tycker är vackrast. som jag känner till, då. jag har insett att jag ofta tycker att kvinnor är vackra när de är naturliga och har något som gör att de nästan ser lite konstiga ut. fast på ett snyggt sätt. eller ja, det blir snyggt i mina ögon. oftast tycker jag att sånahär sockersöta eller slisksnygga människor oftast framkallar nånslags cute-overload, i en icke-positiv bemärkelse. det blir för mycket av det goda, helt enkelt. sen är jag svag för fräknar. och snubbarna... mörkhåriga, ett jävla pirr-i-magen leende och gärna en rejäl kalufs. och stora, ådriga händer. (!) det här är pure attraktion. och jag kom fram till en liten lista. presenting: 

kvinna på plats nr. 5:

kristen stewart. jag tyckte inte riktigt att hon var så jävla snygg där i början när hon började dyka upp i samband med twilight, men man, i see it now.

man på plats nr. 5:

adam brody. jag var typ kär i honom när O.C gick. 

kvinna på plats nr. 4:

maggie gyllenhaal.

man på plats nr. 4:

johnny depp. nam nam.

kvinna på plats nr. 3:

beyonce knowles. SASHA FIERCE! 

man på plats nr. 3:

pharrell williams. verkar inte vara klok, men nu var det ju inte det vi gick på va.

kvinna på plats nr. 2:

katherine moenning. skulle för övrigt inte banga på nån i the L-word. så jävla hotta hela högen.

man på plats nr. 2:

robert pattinson. förstås. varför i helvete skulle han inte vara med på en sånhär lista.

kvinna på plats nr. 1:

chloé sevigny. så-jävla-snygg. och hott.

man på plats nr. 1:

aaron rose. i den rutiga skjortan. skulle inte banga.

okej. nu tycker ju jag att hundramiljoner till är apsnygga, men dessa var de jag kom på. vilka tycker ni är snyggast i världen? vet inte riktigt vem jag ställer frågan till. tror inte riktigt att nån läser min blogg.

det sket sej.

ja, så var det gjort. jag hoppade av kursen. känns som ett oerhört rationellt och behövligt beslut. seriöst. jag hade inga förkunskaper av linjära funktioner. då är man ganska körd när det kommer till matte c. visst, jag satte mej och försökte repetera linjära funktioner, men det blir inte mycket av repetition när man inte kunde det från början. det blir snarare att lära sej nåt helt nytt, (läs: studera in ett helt kapitel á 59 sidor, utan hjälp) och dessutom ha tid att göra monsterläxorna från lektionerna och fatta det nya där. nej. jag tänker att efter italien kan jag läsa b-kursen på nytt och sedan försöka mej på c-kursen. gör lite volter just nu med all min nyfunna tid jag plötsligt fick över.

känner mej ensam.

jaha och när händer det här liksom.

asså. det är fotografering på jobbet på måndag. och serri, jag är inte den som ba "måste va skitsnygg!!!" men liksom... jag har fått en skitstor, röd, glänsande finne MITT på snoktippen. på ricko! helt sjukt. och grejen är att klämmer jag den nu så finns det ingen chans att jag ser normal ut till på måndag ändå. känns helt värdo. "titta, lilla RUDOLF var med på erat dagiskort från 2010 ungar!"

nu börjar min störtsköna lördag som kommer att bestå av matteplugg. går det åt helvete nu blir jag så jävla sur.

Här sitter jag som en hemlös

här sitter jag utanför jockes port utan nycklar. inte första gången. hoppas att någon kommer snart. börjar bli lite kallt. och en råta kom. en RÅTA! :'(

hej kom och hjälp mej.

hej jag heter x och jag är en idiot. VARFÖR i helvete kan jag inte förstå det här? 

ja. jag fattar att y = kx - m. och JA, jag fattar i teorin att k är riktningskoefficienten och att m är det konstanta värdet. varför i helvete är det då omöjligt att lösa denna uppgift på rätt sätt? 

en rät linje med rikningskoefficienten -2 (ja, jag fattar att det betyder att den är snett lutande nedåt åt höger. har till och med förstått att det innebär att man bör gå 1 steg åt höger och två steg nedåt för att det ska stämma deltaY/deltaX) går genom punkten (1,5). varför har ingen jävel förtydligat vilket som är x-axel och y-axel här? hursomhelst. antar att 1 är x-axeln och 5 är y-axeln. ange koordinaterna för tre punkter till som ligger på linjen. 

jag upprepar. det GÅR inte. jag får bara jävla skitfel.  och med 4 dagar kvar till läx-genomgången (varav 2 dagar jag inte kan plugga) och ingenting gjort på läxan för att jag fått ägna mej åt MATTE B, sitter jag här och grinar istället för att kunna lösa den jävla horuppgiften.

ambitions

idag var jag på räknestuga med trevliga Frida från kursen. det var på norra real, som jag tyckte var superfreaky för den skolan är verkligen en exakt kopia av södra latin. både utvändigt och invändigt. när jag gick runt där inne så ba "ååå va skönt att jag är på söder nu. nära hem till jocke!" så kom jag ut och ba "nä. är ju vid odenplan ja." alla fall. på mattestugan fick vi hjälp av en nyexad student från norra real som tydligen gick ut med alla MVG'n. kändes... lite hårt.

blev tvungen att ställa in teaterbesöket med syskon i helgen för den här jävla matten. min tillvaro är faktiskt helt sjuk just nu. kom på mej själv tidigare idag med att sitta och längta efter att bara få ligga i soffan efter jobbet och titta på tv-program jag egentligen inte finner underhållande. kändes som en liten nostalgitripp. helt sjukt ju. jag har läst den här kursen i TVÅ OCH EN HALV VECKA. redan känns den som mitt enda liv. kul.

jag får ont på en punkt i ryggen, mellan vänster skulderblad och en nackkota lite längre ned, när jag sitter såhär som jag sitter. (som en hösäck). även detta är något som kommer tillbaka för att bita mej i rumpan. min quasimodo-hållning. grattis till mej!

men å. detta är iallafall ett glädjemoment:

det är ingenting för mej

ja. idag kom det. linjära funktioner. kapitlet i matte b som jag systematiskt sket i att lära mej i skolan för att jag tyckte att det var för krångligt. its back to bite me in my rövhål kan jag säga. så, utöver den milslånga läxan till på måndag måste jag dessutom läsa in ett helt kapitel från b kursen. kul helg.
och vad är egentligen grejen med skoltoaletter? finns det nån form av regel som säger att de MÅSTE vara råskabbiga? den ena har bara blött toapapper och ingen tvål och i den andra ligger en ospolad bajskorv. ja men man blir ju så himla suuugen alltså.

en morsa bad mej i eftermiddags att lukta på hennes unges kissiga galonkläder, för att "de inte alls luktar!". så himla gosigt. detta efter eftermiddagen från helvetet där jag ungefär hela tiden hade lust att kränga mej in i en av ungarnas heltäckta vagnar och rulla ner för höjden i jävligt hög fart.


nu måste jag sova. därför att det är liksom såhär det är nu. jag jobbar, pluggar, sover. jobbar pluggar sover. mm.

just a machine

jaha. jag har då slösat bort min enda, värdefulla sovmorgon för ett samtal med matteläraren som var IGÅR KLOCKAN ÅTTA. nej, men om man skulle ta och skjuta sej i huvudet.

nån som är grym på matte som vill bli min privata lärare?

hej. jag sitter i jockes kök och får helt fel på uppgifter som jag är helt hundra på att jag har räknat rätt. jag har till och med provat att räkna rom på 2 eller tillåme 3 andra sätt. nix. så jävla irri. har mejlat världens jobbigaste mejl till matematekets mejladress på Åsö. vi får se om jourhavande mattelärare kanske idiotförklarar mej. 



imorgon blir en knivig jävel. först ett möte med matteläraren kl. 8 till 8.20. sedan stressa iväg till jobbet, börjar 9. skogsutflykt. vid 12 går L för att hon har ett läkarbesök. M är tjänstledig vilket betyder att jag får den stora äran att jobba med 2 vikarier halva dagen. whoopie me.

för några dagar sedan fick vi ett utskick om den årliga julfesten för hela stockholms stad. tidigare år har alla varit bjudna om man pungar ut 100 pix. mat & dryck och så. i år ba: på en måndag, kostar 100 pix och vände man det lilla bladet så står det välformulerat från chefen: inbjudan gäller endast TILLSVIDAREANSTÄLLDA (ja, med versaler), pga platsbrist. alla ba eeh, vi går inte. av solidaritet gentemot mej liksom. kändes ju bra. och så idag kom chefen in och ba: nu är du också välkommen! 
ahmen tack. GUD vad jag vill gå på er jävla fest. 
här uppfostrar man barnen till att de inte får hålla på och tjata om sina kalas som inte alla är bjudna till på dagis och så cheferna ba "NI FÅR KOMMA, NI FÅR INTE KOMMA. VÄLKOMNA". 
hej.

Kolla jag är fortfarande här

Men det blir liksom ganska jobbigt att blogga när man kommer hem måndag kväll efter ett mattepass på 3 timmar, där man kände sej som ett spån ungefär 80% av tiden... ikväll måste jag också plugga, men misströsta icke. Jag lovar att trycka ur mej ett högklassigt inlägg senare ikväll. Kanske. Förmodligen inte.

jag får ont i maaagen

alla som inte läst den här listan måste göra det bums. om man är känslig för äckliga bilder så kan man försöka knipa igen lite när de rullar förbi men å, gå inte miste om denna goding! jag skrattade satt jag tjöööt åt nr. 3 och nr. 5. andra är äckligt fascinerande. läs och njut.

ps. jag har inte tittat på videon längst ner i sista historien. där går min gräns. huua.  

bäst att låtsas som ingenting

hej hej. här är jag. på beställning tänkte jag trycka ur mej ett inlägg och så får vi se ifall jag kanske kan trycka ur mej ett nytt imorgon.

jag tycker ju liksom att det är så fasansfullt trist att hålla på att blogga om tråkiga grejer. alltså. jag kan tycka om att LÄSA om vardagstrista grejer. men eh. att sitta och typ skriva om sin skittråkiga dag som under pistolhot känns sådär. men nu så! mina kära vänner. gud vad roligt jag har haft den senaste tiden.

jag har till exempel börjat läsa Matte C på komvux. jojomänsan. ni kan fethaja att det är en fest varje måndag och onsdag när jag får sitta där i Åsö's gamla avdankade gymnasielokaler från 17.45 - 21.30 efter att ha jobbat hela dagen och då och då känna mej som en praktidiot. mmmm. nåja. alltså jag säger inte att det var som det var i skolan. när jag först i lågstadiet hamnade i OBS-gruppen som "behövde mer stöd" genom att råka få kanske världens mest opedagogiska, kraniumsamlande lärare, sedan när jag brände mina broar hela högstadiet genom att sitta och tjattra med Linnea och Nike istället (men gud, vad hysteriskt roligt vi hade) och sedan när jag återigen hamnade i OBS-gruppen i gymnasiet men helt enkelt för länge sedan hade tröttnat på skolan och allra mest matte-skiten. det är inte så. jag koncentrerar mej och gör vad jag ska, men ändå hamnar jag i en jävla rävsax ibland där jag finner mej själv helt plötsligt grinande av ren utmattning för att det jävla helvetes-talet bara i-n-t-e går att lösa. jag kör liksom fast. då känner jag mej dum. det är ingen kul känsla. jag vill dessutom ha VG. herregud.

en annan uppriktigt kul grej är att jag drar till italien efter nyår. florens för att vara mer exakt. toscaaaana. där ska jag dricka vin och njuta av livet. skoja. jag ska läsa italienska. hoppas att jag lär mej nåt ba! hisnande studieskulder utan resultat skulle kännas sådär... 

jag ska alltså sluta på jobbet. (här inflikes en jag som gör segertecken och dricker sprit) åååå min kära MAGE vad det känns skönt. efter semestern kändes det nämligen inte bättre. det kändes om möjligt sämre. ba "jaha. jag tycker fortfarande att det här är en pina. enda skillnaden nu är att semestern är slut och jag måste stå ut med det här i 5 månader till". ok, det har känts lite bättre nu de senaste två veckorna, men liksom. nej. det här är inte för mej. inte på det här sättet iallafall. jag är säker på att det här yrket kan vara hur givande och spänannde och utvecklande och garva-brallan-av-sej-kul som helst men... nej tack. jag vill inte chansa och råka få det såhär igen. fatta mej inte fel. jag går inte runt och vantrivs på jobbet varenda dag. jag trivs asbra med dom jag jobbar med. men det ger mej absolut iiiingenting. och jag ser det såhär: får man ingenting har man ingenting att ge. punkt. jag är trött på precis allting. ledning som själva arbetsuppgifterna. jag gör dom, men nån annan som brinner för det här kan få ta över min plats, det blir nog bättre för alla inblandade. dessutom kommer det vara skönt att slippa ha all den dära ångesten jag får kring huruvida jag gör rätt eller fel med barnen. får den typ hela tiden. känns sådär.

nu sitter jag här och käkar mammas hemlagade äppelpaj. pallet är chockladbrunt för jag har tonat det så. gud. jag är trött. 

(det är brunare än vad det framgår, men ni vet. den där uppfinningen BLIXT. heheh.)