running up that hill

igår blev lite av en flopp från min sida. det visade sej att jag bara blev ledsen av att omge mej av folk jag inte känner (förutom bästa annika då). jag försökte ett tag och så men efter ett tag fick jag kasta in handduken och bege mej till där miro och micke var. det är helt sjukt vad bara närheten av familj kan göra med en. jag blev fullkomligt lugn av bara åsynen. 

när vi skulle åka hem gick jag och miro tillsammans en stund till ringvägen för att hiva varsin taxi. där råkade miro stoppa nån slags hobbybulle. vi hoppade först in tillsammans innan vi insåg att vi skulle till två helt olika platser. då föreslår hobby-chaffissen att jag kan åka med till hökis och sedan startar han inte taxametern förrän vi är vid gullmars igen. okej? okej. vi drar. på vägen börjar han snacka om att kvinnor i regel inte kan höger och vänster, för att miro inte riktigt var säker vid en korsning och nämner att hon har lite svårt med det där. (alla som känner familjen C vet att lokalsinnet helt enkelt har ramlat ur och är icke-existerande. även när det gäller att hitta hem till sej själv.) miro började givetvis driva med honom ganska direkt och det når sin spets när hon ska kliva ur

miro: men gud. hur är det nu då. vilken är höger.
han: det är den här som är höger. alltid höger.
miro: är det den jag äter med?
han: du kan alltid komma ihåg att det är den som du äter med som är höger.
miro: den jag äter med är höger. bra.

ja. herregud. nåt ännu skönare är att jag märker att när han startar taxametern vid gullmars så kostar det en krona i SEKUNDEN. jag tror att den till och med gick snabbare än så. när vi hade nått skäris var den uppe i 425 spänn och jag var så jävla sur och ba "du jag hoppar här." började knata med apförbannade steg, kramandes mobilen i fickan. jag går ju jävligt fort när jag är arg, men promenaden mellan skäris och våris klockan 2 på natten tog ändå typ 20 minuter. så jävla värdelöst. jag tänkte på alla svordomar jag skulle kräka ur mej idag på bloggen över den här skitmannen. nu är jag inte lika sugen.

nåt som var askul igår dock var ett spel på singstar som annika precis upptäckt tydligen. jag hade aldrig fram till igår ens spelat singstar (som f.ö. var störtskönt) men där fanns det gamla klassiska tennis-spelet. vintage-prylen där man ba rör två plankor upp och ner för att spela över bollen till andra sidan. enda skillnaden var att man var tvungen att high-pitcha rösten för att den skulle åka upp och tvärtom för att den skulle åka ner. herreguuud vad jag skrattade. föreställ er detta "iiiiiiiiiiiiiiiiiiiii" "mouuuuhhhh" "iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiioouuuuuhhhhhh" i en lite längre sekvens. rekommenderas varmt.