csn. centrala skit-nämnden.

jag har fått beslut från csn om studiemedel nu. det ser väl bra ut men dom skulle ju kunna skriva så att man förstår. varför skriver dom till exempel först "du måste skicka in studieförsäkran inför andra och tredje utbetalningen också! skolan ska skriva under med!!" och sen ba "när får jag pengarna? jo, det brukar vara så att vi betalar ut hela summan inför varje terminsstart". JAHA. men andra och tredje utbetalningstillfället då? och varför skriver de något så retarderat som att jag ska gå till min bank och ba "hej hej! csn kommer att sätta in pengar på mitt konto här. bara satt ni vet!". ååååå jag förstår inte varför de måste göra det så svårt.

på fredag ska en del av jobbet ha halloween-party med kidsen. det fick mej att tänka på en besynnerlig händelse i mitt liv när jag var kanske 8-9 år gammal. jag gick alltså i lågstadiet. viktigt att säga är att jag faktiskt för det mesta var ett väldigt snällt barn. i alla fall i sociala sammanhang. jag minns att jag kände medlidande för alla stackare som blev retade eller mobbade och försökte ta avstånd, hur jag systematiskt försökte leka med tjejen som ingen ville leka med (fastän jag tyckte att det var skittråkigt att leka "hoppande kaniner" i soffan på fritids, ungen var wierd) och hur jag snällt och lydigt inte skrattade eller fnissade åt en enda kompis i klassen när de tvingades läsa högt inför alla andra och stakade sej. min moral var hög, så att säga. detta säger jag inte för att skryta. jag minns bara att det helt enkelt låg till så för mej. det kan jag känna att det fortfarande gör. det värsta jag vet är att se någon bli illa behandlad av någon annan, helst inför andra. jag började exempelvis nästan gråta idag på väg till jobbet när en gammal farbror försökte knäppa sin jacka, men inte kunde för att hans händer skakade så mycket. och jag vågade inte erbjuda min hjälp trots att det var min första tanke, för att hans händer såg ut som att de hade blivit angripna av mögel. då kände jag mej hemsk.

allafall. sidospår. halloween-festen fick mej att tänka på ett tillfälle när jag och min bästa kompis och granne, lekte hemma hos mej en lördag. vi var som sagt i 8-9 års åldern och helt plötsligt ringer det på dörren. utanför står en annan tjej i klassen, klädd i rosa pyjamas och med ett upprymt, glatt ansiktsuttryck.

hon: hej!
jag: (en smula förvånad) hej...?
hon: är det mycket folk här?
jag: eh... nej, linnea är här, men ingen annan.
hon: jaha, jag trodde att jag var först!
jag: vadå först?
hon: men... pyjamaspartyt...? det var väl idag?

hon hade dykt upp för mitt pyjamasparty nästa helg, där och då. alltså. det gör ont i min mage att säga det, men... vi skrattade så att vi kiknade. jag ropade på både linnea och min mamma och berättade genom flämtningarna att hon trodde att pyjamaspartyt var idag! och vi skrattade. och skrattade. jag och linnea alltså. min mamma tittade på oss som om vore vi djur. tjejen i vår klass börjar gråta och ringer hem till sin mamma. min mamma försöker trösta henne så länge. 

jag börjar nästan grina själv här känner jag, men prylen är att jag verkligen inte var ett elakt barn. jag var inte det. jag lovar. det var bara så... oundvikligt att inte skratta. i vuxen ålder gör man inte det för att man har en (förhoppningsvis) väl utvecklad känsla för empati och kan tänka sej in i situationen själv. (trots att man kanske inte så ofta går på pyjamaspartyn i vuxen ålder). men där och då, fanns bara vår klasskompis. utanför min dörr. på fel dag. ...i pyjamas.

åh herregud. kanske inte så konstigt att jag har en fobi för att göra bort mej eller bli dömd. universums paradoxala hämnd. väldigt utdragen och dimensionerad hämnd måste jag säga...

bilden är från filmen "Halloween 20 år senare" och jag hade på ricko mardrömmar om det här nyllet i typ 2 år.