dag 2

egentligen känner jag inte för att skriva ett skit om dagen idag. jag är så fruktansvärt bitter, ledsen och skitlack över att jag faktiskt lyckades dra EN av de TVÅ tomma jävla lotterna när vi skulle lotta om vilka som får sitta i cockpit under start/landning. jag fattade nog inte riktigt själv hur mycket jag ville ha en av dom där platserna, men när jag såg den tomma lappen ba brast det och jag var på väg att börja grina right there and then. det gjorde jag förstås inte, men jag hade liksom lyckats bygga upp nån slags "får jag göra det här så kommer det hjälpa mej så himlans mycket i mitt jobb att sluta vara skraj" - grej under dygnet sen jag fick veta att chansen skulle uppenbaras. på det; vetskapen om att chansen förmodligen aldrig nånsin kommer igen. dessutom känner jag mej som världens mest missgynnsamma människa. Lena ba "joo! om du flyger med mej så får du sitta där". AHMEN STOR CHANS PÅ DET ELLER. 

hur som. sjukt besviken och skitpissed på mej själv för att jag drog den där jävla lappjäveln. och detta trots att jag faktiskt inte vet om jag kommer att skita på mej imorn när det är dags att flyga. men just nu känns det faktiskt... ok. just NU. jag OBS:ar stenhårt att det kan komma att ändras. 

allafall, dagen i korthet:

på förmiddan, snack om KBT och mindfullness. lunch. sen mer flygteknisk-info om vädrets olika makter med bästa Lena. SEN. det man hade sett fram emot; simulatorn. kliver in. instruktören var en pensionerad pilot, hur gullig som helst. skiter typ på mej när jag ser hur verkligt allting är. skärmen, insidan... inte konstigt att de kan träna sej i dom där grejerna. sätter mej i ena förarsätet, känner paniken stiga. fattar inte riktigt själv varför jag freakar, det är ju fan inte på riktigt... men det ser ut att vara på riktigt. och det känns precis som på riktigt. och alltså, inte för att jag inte fattar att det är ofarligt, men att krascha med den där simulatorn tror jag inte skulle vara helt soft. allafall. vi börjar rulla. så jävla verkligt så jävla verkligt. lite inner panic. ja ba "jag rör ingenting förrän jag känner att jag vågar". han skrattar. vi lyfter... och så ba: världens häftigaste grej. jag börjar skratta hejdlöst och kan inte riktigt fatta att rädslan är som bortblåst. jag kände mej lite kaxig och började ratta och fixa och greja, gick så jävla bra. slog på autopilot och ba kollade hur allt funkade. av sej självt! och alla dom där känslorna man får av att planet svänger, bromsar, stiger, som jag lärt mej att HATA... alla dom kunde jag äntligen sätta ord och förklaringar på. konkreta förklaringar, som jag såg och gjorde själv. det blev så enkelt och så avdramatiserat. drog på en massa turbulens för att faktiskt få in i mitt huve att plan fan kan shake'a jävligt hårt utan att det händer ett jota. och det kändes asbra! jag satt där och kände precis det där man känner när ett plan kränger hit och dit och insåg att det inte gör nånting. det händer ingenting. det BETYDER ingenting. försökte följa med i rörelserna som de sagt åt mej att göra. sen blev jag skitsur för att den andra gruppen fick hålla på mycket längre trots att vi frågade om vi inte kunde få köra lite till innan, men men.. 

hur som, en bra dag.

såhär såg det ut, precis såhär.