it's the freakin weekend

om det är nån som ens läser den här jävla bloggen så får ni fan skärpa er nu. vet ni hur SKITTRÅKIGT det är att babbla på om grejjer man känner sej engagerad i och så får man såhära NOLL RESPONS? jag vet att det inte alltid är sådär jättespännande inlägg, men vafan, jag kan omöjligt alltid vara ointressant. eller?

idag till exempel, blev jag hjärtekrossad när min gamla favoritunge inte kände igen mej på lekparken. han slutade efter att ha gått hos oss i ett år för ungefär 6 månader sen. vi har liksom allihopa på jobbet pratat om hur härlig unge han var, och vad vi saknar honom osv. och så ba på väg till parken ser vi några andra förskolor som är där (han började på en annan i närheten) och ja ba "åh, tänk om ---- är där!". OCH SÅ VA HAN DET. men han kände inte igen mej. blev så himlans lessen. eller, alltså, jag märkte ju att han kände igen mej, men att han kände sej lite förlägen och blyg. ungefär som att han hade blivit "påkommen". sen tror jag kanske att han inte riktigt kunde koppla. men så konstig känsla- här minns vi honom som om det vore igår som han var hos oss varje dag, och pratar ibland om hur rolig han var att ha att göra med, och så är det som bortblåst för honom. det är lustigt med små barn. 

ikväll ska jag ha det trevligt hos sebbe och andrea med öl. imorgon har hannah lovat att vi ska dricka öl i mitt fönster och prata om killar. det blir fint. 

hehe just det. idag i parken vi var i så finns det en snurrgrej som dom kan sitta fler i. ungarna ba tjöt av skratt och skrek att jag skulle snurra fortare. sen kräktes en, på en annan. 



nu till exempel, så väntar jag mej verkligen inga livstecken, men det är för att jag inser att vafan ska ni skriva om det här?